tisdag 10 september 2013

Send feedback


Alltså ÅHHH, hur mycket jag än klagar så älskar jag det här. Att plugga på spanska. Att sitta i biblioteket och våndas och svettas med argentinare som våndas och svettas precis lika mycket, att faktiskt FATTA trots att ögonen går i kors, att ibland faktiskt fatta mer än dom andra (sällsynt men ändå..), att fokusera på något gemensamt istället för att bara fokusera på varandra, att använda språket för att tillgodogöra sig kunskap istället för att lära sig språket som självändamål, att känna att jag tillhör och befinner mig i ett sammanhang, fy fan vilken kick det är!

Hur mycket jag än gillar att leva excentriskt BuenosAiresLiv, så är det alltid något speciellt med vardag. Jag älskar vardag. Att gå upp svintidigt och åka buss en timme till skolan innan staden vaknat. Att dricka mate med mina kursare på rasterna, och tvingas sitta ute i snålblåsten för att alla ska röka. Att stänga in sig i biblioteket med Starbuckskaffe och plöja psykopatologiböckerna, och vara svinlack över att de aldrig lyckas hinna med att prata om någon annan än Freud. Att hänga på Bikramyogastudion, tjöta med tanterna i omklädningsrummet och ha sin egen svettiga oas där inne i värmen. Att åka buss ut till hejkomochhjälp för att dansa tillsammans med ett crew på tio högljudda förortsbrudar med plattkepsar och DCpjucks. Att hänga utanför dansstudion, vara besviken på sin prestation, tjata ticking-teknik och sucka över hur snygg dansläraren är. Att inte orka handla och istället försöka rodda ihop en middag till 8 pers på fem kilo potatis, en purjolök och tre buljongtärningar. Att hata sig själv för att man ha glömt att göra lunchlåda igen. Att bli överlycklig över att någon har hittat en lite skitig men skön gratissoffa till vardagsrummet. Att klaga över att man egentligen vill se på film med dom andra, men att man verkligen måste plugga. Att det alltid slutar med att man ser den där filmen i alla fall. Att väggarna är så tunna att jag vaknar av Mauros alarm på morgonen, och att jag varje dag måste komma på nya argentinska svordomar när jag ska skrika åt honom att stänga av det. Kort sagt; att känna att man tillhör. 

lördag 24 augusti 2013

Don't go chasing waterfalls

För några dagar sedan kom vi hem från Iguazu, sydamerikas motsvarighet till Niagarafallen, och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Uppfödd på sjön som jag är så har ju vatten alltid en stark effekt på mig, och en triljard liter vatten som faller utför en bergskam var inget undantag. Fantastiskt! Direkt när vi kom dit kände jag att jag och vattenfallen skulle behöva lite egentid, bara för att kunna förstå och ta in, och det var inte så svårt att ordna eftersom huvudfokus för folk på denna typ av platser alltid är att få till en så bra bild av sig själv som möjligt framför vattenfallen. Så den tiden andra spenderade med att ta nya profilbilder (och det är en hel del, det) spenderade jag hängandes ut över staketet, mållös stirrandes ner i vattenmassorna, förundrad över la pacha mama och över världens storhet. Flummigt härligt underbart.

Resten av resan var inte så mycket att hänga i granen, vilket jag var ganska inställd på. Jag menar, en helsikes massa lössläppta ungdomar och så vi, som kände oss som ett gäng trötta pensionärer. Resans otroliga sprithets var säkert något jag skulle uppskattat för sex-sju år sedan, men nu kändes 20 timmars fest (inklusive techno och strobljus) i bussen på väg upp lite.. overkill. När vi en timme efter att ha satt oss i bussen tillkännagav att vi hade huvudfokus på naturupplevelser och inte på billig vodka avbröt en mustaschprydd fransman sin FERNET-FERNET-FERNET-hejarramsa och tittade på oss med en blandning av avsmak och ömhet, innan han bestämde sig för att vi var utom allt hopp och att det inte var någon idé att lägga ner någon energi på oss. Men vi var helnöjda, och när alla andra släpade sig till vattenfallen med spritandedräkt och sömnbrist mådde vi som kungligheter, först upp och taggade till tänderna.

Nu har jag spenderat några dagar i BsAs, och det har varit helt enormt skönt. Ett jäkla tempo, senaste veckan har jag snittat 5 timmars sömn per natt och sex koppar kaffe om dagen, men livet är gött och jag njuter.

lördag 10 augusti 2013

Slit och släp


Helg! Igen! Fantastiskt. Igår fyllde jag år, och för första gången i typ hela mitt liv hade jag en riktig proper födelsedagsfest. Jag är verkligen ingen bra host, och det blev ju absolut inte bättre av att jag inte hade den blekaste aning om vem jag hade bjudit och inte, men jag kände att jag behövde utnyttja det faktum att jag faktiskt bor i ett hus där man kan ha ordentliga fester. Det blev såklart jättebra till slut, det var knökfullt i huset och jag skrattade och dansade och skrattade mer och blev sentimental och rörd av att alla var så himla fina. Av alla gratulationer, av all uppmärksamhet, av att så många ville komma och fira med mig, av att mina roomies hade bakat tårtor, av att jag fick födelsedagsvideos skickade från andra sidan jorden och av att det finns så många fina människor i världen. Tack! Vi lyckades efter mycket om och men få med alla till en klubb i närheten, och runt niohugget i morse låg jag i min säng igen, helt slut men nöjd och lycklig. Dagen har spenderats med pizzafrossa och film i soffan, och min plan var att min kväll skulle gå i samma tecken. Tills jag för en timme sedan fick höra den värsta nyheten av dem alla.

Det ska vara husfest här ikväll.

måndag 5 augusti 2013

Är det inte 6 vägar mot Nirvana? Well..


1. Flytten. Beslutet att välja det stökiga kollektivet före de välorganiserade studentlägenheterna visade sig vara något av det bästa jag har gjort. Så nu bor jag här, tillsammans med ett excentriskt aussie/argentinskt rockabillypar, en jetsetare från Guatemala, en hippiearkitekt med tillhörande älv-flickvän, en fullständigt sjövild halvmarockan och en väldigt homosexuell man från Barcelona. Och så jag, dårå. Ni förstår att den senaste veckan har varit den stökigaste på länge. Det är mat överallt, öl överallt, folk överallt, disk överallt, aldrig en lugn stund och så jäkla mycket stämning. Jag tvivlar inte en sekund på att det här är min smekmånad, och att jag kommer hata det inom inte alltför länge, men just nu är jag h.e.l.n.ö.j.d.

2. Lyxveckor. Som aldrig förr. Sova länge, strosa runt på marknader, dricka kaffe och bruncha i solen. Hem, någon har bakat äppelkaka, powernappa, restaurang med kreti och pleti, kött, kött, kött, vin, vin, vin, stället med fri bar för 50 sek, svettdansa på hiphopklubben med plattkeps och sneakers, hem, hänga med grabbarna i köket och ramla i säng när klockan börjar närma sig frukostdags. Och så samma sak nästa dag. Nästan skamligt.

3. Balans. Har jag inte haft så mycket i livet senaste två veckorna. Som ni anar. Det har varit mer whiskey än ingefärsshots, om vi säger så. MEN. Jag och jetset-Jeffrey har signat upp för Bikram. Tre månader för 1000 sek! Det! Kanske inte så många som är insatta, menmen.. Balans!

4. Smekmånad. Inte bara med kollektivet, utan också med staden. Just nu kan jag inte se något fel på den, och varje gång jag går utanför dörren blir jag slagen i magen av allt som finns. Detta kommer säkert ändra på sig också, men just nu är jag som sagt. Helnöjd.

5. Kursstart. Imorgon. Nervositetsångestdöden.

6. Förkylning. Vägrar ge med sig. Huvudet känns som en hundrakiloskloss fyllt med ull. Får aldrig sova, får aldrig vila. Imorgon ringer klockan 05.30.

onsdag 24 juli 2013

Ragatan Kristiansson tar ton.


Den här veckan, och förmodligen nästa, är introduktionsveckor för alla nya bytisar. Minerad mark för fröken Kristiansson. Och mycket riktigt, när min första nervositet över att ha klivit in på skolområdet hade lagt sig så dröjde det inte länge innan jag var fullständigt rävgalen över att bli behandlad som en oförsiktig tonåring. När en deffad 35-åring med horribel amerikansk accent står framför mig och predikar om hur viktigt det är för min kulturella integration att skaffa argentinska vänner så vill jag inget hellre än att kyla av honom med en ordentlig hink isvatten och säga åt honom att lösa sina egna skaffa vänner-issues, istället för att dumpa över dom på mig. Morr. Resten av informationen har gått i ungefär samma tecken; drick inte för mycket, gå inte hem med vemsomhelst, ät bra, sov bra, ta hand om er själva, ta hand om studierna, se upp för kulturchockar, använd kondom, häng inte med andra bytisar, ring hem till mamma och pappa så dom inte blir oroliga. Ja, ni förstår ungefär poängen. Och ni förstår ungefär hur jag reagerar på det. MEN, idag fick vi för första gången göra något vettigt! Detta vettiga bestod i att välja kurser. Satan i Sörmland, det här blir intressant kan jag berätta..10hp i Rorscharchtestning? Hur jäkla fräckt vore det inte att bli diplomerad (kan man ens bli det, förresten..?) Rorscharch-testare? Eller 8 hp "Freuds Verk"? Eller 8 hp "psykoanalysens historia"? Utbudet är som ni hör ganska.. vinklat. Dagens mission impossible var att leta efter en motsvarighet till kursen i Kognitiv psykoterapi, men jag insåg det omöjliga i uppdraget innan jag ens hade börjat..

I övrigt? Ja, allt är såklart fantastiskt. Jag bor fortfarande på hostelet men älskar det. Helknäppa övervintrare, förvirrade nyanlända studenter, söta tyska par på sin första resa tillsammans och inte minst: underbara Melvin som har fått sitt hjärta krossat av en dödssnygg argentinare vid namn Esteban. Denna Esteban är anledningen till att halva mina nätter går åt till att sitta i receptionen och lyssna på kärleksminnen, dricka femtusen liter mate och förbanna argentinare med sneda leenden och sug i blicken. Men IMORGON är vi lediga, så ikväll blir det ingen kärlekssorg. Ikväll blir det en sjudundrans massa cocktails med bytistjejerna, och kanske lite hiphopklubb om jag får bestämma..

söndag 21 juli 2013

Femtioelva fel närmare rätt


Tjohoo, då har fröken Kristiansson lyckats göra sin första ordentliga spansk-tabbe! Det kommer troligtvis hända x antal gånger till, men eftersom det här är den första, och eftersom den inte är så himla farlig ändå, och eftersom jag inte har någon värdighet, så kommer jag berätta om den. Kristiansson skulle nämligen slänga ur sig något i stil med att hon "frös ända in till skelettet", men lyckades (framför ett stort, grabbigt, grabbgäng ska tilläggas) blanda ihop orden ben och pungkulor, på så sätt att karlarna antingen trodde att
a) hon ville verka tuff och slänga sig med slang som hon inte behärskar.
b) ville verka vara grabb för att passa in i gänget.
c) tror att hon är grabb, på riktigt.
d) alla tre ovanstående alternativ.

Vet inte riktigt vad som är värst.

Ja, boendeletandet, ja! Tack för att ni frågar, vi pratar om det istället. Jo, jag sov ju som sagt på saken, men det hjälpte föga. Som det ser ut nu så lutar det mot stökiga kollektivet-alternativet. Det alternativet där det bor femton personer i ett jättestort hus, och det är disk överallt och där miljö&hälsa (sorry, restaurangskadan gör sig påmind..) skulle svimma av entusiasm, men där det är skön stämning och mycket kärlek. Ni vet vad det handlar om. Det som oroar mig mest är att jag ska frysa pungkulorna av mig (obs: jag tänkte göra det här till något slags hippt uttryck nu, för att slippa pinsamhetsångesten) men det kan nog avhjälpas med en egeninköpt värmekälla av något slag. Sen att dom kommer hoppa ner från taket när dom ser den höga elräkningen, det är ju en annan femma.. Men, det verkar vara ett skönt gäng, och klarar jag inte av dammråttorna så får jag väl flytta, så enkelt är det.

IMORGON. Då börjar skolan. Jag är nervös som en förstaklassare. Men jag ska försöka hålla styr på mig själv, så att jag kan gå tillbaka på tisdag utan att skämmas ögonen ur mig..

lördag 20 juli 2013

Blogg. Ja, just det. Blogga. Kristiansson. Bloggar.


Jamen HEJ, hörni. Och välkomna! Till min.. eh. Blogg. Det om något känns ju lite overkligt, men jag har förstått /övertygats /övertalats om den fantastiska nyttan med att blogga på resa, så nu ska här bloggas som aldrig förr! Det blir nog inte så många dagens outfits, och säkert inte så många sammanfattningar av aktiviteter jag har haft för mig heller, utan nog mest små tankar och känslor om vad som händer mig. Intressant, nej. Kul att skriva om, ja.

Kan meddela att de senaste dagarna har varit intressanta, av många olika anledningar. Främst eftersom jag har insett att jag inte är 18 längre, och jag har insett vad det gör med mig i situationer som denna. Jag får inte panik när folk tror att jag är amerikan och inte pratar spanska, det stör det mig inte längre att titta på kartan i gathörn, och jag slänger gladeligen upp alldeles för mycket pengar för en taxi till hotellet från flygplatsen - och inget av det hade jag gjort när jag var 18, vill jag tala om. Det går helt enkelt inte längre ut på att göra saker så svårt som möjligt för sig själv. Jag hoppas att denna känslan håller i sig, för den är ganska najs.

Hursom. Just nu sitter jag i hostelets röda skinnsoffa, det är svinkallt här och  jag har dubbla tights under jeansen. Om en stund kommer min nyfunna vän Sofia, och vi ska ta tag i dagens alla uppdrag. Har spenderat två timmar med att leta boende, och DET TAR SÅ HIMLA MYCKET ENERGI, men jag har hittat några stycken som verkar vettiga. Det som stör mig är att det skrivs så himla mycket om själva lägenheten, och inte en rad om dom som bor där. Jag kan för i hela vetet bo i ett råtthål, men har jag inte göttiga människor runt mig så avlider jag på en kvart. Men det vet ni ju redan. Just nu står valet mellan små, mysiga lägenheter med en eller ett par andra lugna, gosiga studenter, och stora gigantiska hus med femhundraelva galna studenter och tusen bordtennisbord och urdruckna ölburkar överallt. Jag får nog sova på det här beslutet..