Don't go chasing waterfalls

För några dagar sedan kom vi hem från Iguazu, sydamerikas motsvarighet till Niagarafallen, och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Uppfödd på sjön som jag är så har ju vatten alltid en stark effekt på mig, och en triljard liter vatten som faller utför en bergskam var inget undantag. Fantastiskt! Direkt när vi kom dit kände jag att jag och vattenfallen skulle behöva lite egentid, bara för att kunna förstå och ta in, och det var inte så svårt att ordna eftersom huvudfokus för folk på denna typ av platser alltid är att få till en så bra bild av sig själv som möjligt framför vattenfallen. Så den tiden andra spenderade med att ta nya profilbilder (och det är en hel del, det) spenderade jag hängandes ut över staketet, mållös stirrandes ner i vattenmassorna, förundrad över la pacha mama och över världens storhet. Flummigt härligt underbart.

Resten av resan var inte så mycket att hänga i granen, vilket jag var ganska inställd på. Jag menar, en helsikes massa lössläppta ungdomar och så vi, som kände oss som ett gäng trötta pensionärer. Resans otroliga sprithets var säkert något jag skulle uppskattat för sex-sju år sedan, men nu kändes 20 timmars fest (inklusive techno och strobljus) i bussen på väg upp lite.. overkill. När vi en timme efter att ha satt oss i bussen tillkännagav att vi hade huvudfokus på naturupplevelser och inte på billig vodka avbröt en mustaschprydd fransman sin FERNET-FERNET-FERNET-hejarramsa och tittade på oss med en blandning av avsmak och ömhet, innan han bestämde sig för att vi var utom allt hopp och att det inte var någon idé att lägga ner någon energi på oss. Men vi var helnöjda, och när alla andra släpade sig till vattenfallen med spritandedräkt och sömnbrist mådde vi som kungligheter, först upp och taggade till tänderna.

Nu har jag spenderat några dagar i BsAs, och det har varit helt enormt skönt. Ett jäkla tempo, senaste veckan har jag snittat 5 timmars sömn per natt och sex koppar kaffe om dagen, men livet är gött och jag njuter.

Slit och släp

Helg! Igen! Fantastiskt. Igår fyllde jag år, och för första gången i typ hela mitt liv hade jag en riktig proper födelsedagsfest. Jag är verkligen ingen bra host, och det blev ju absolut inte bättre av att jag inte hade den blekaste aning om vem jag hade bjudit och inte, men jag kände att jag behövde utnyttja det faktum att jag faktiskt bor i ett hus där man kan ha ordentliga fester. Det blev såklart jättebra till slut, det var knökfullt i huset och jag skrattade och dansade och skrattade mer och blev sentimental och rörd av att alla var så himla fina. Av alla gratulationer, av all uppmärksamhet, av att så många ville komma och fira med mig, av att mina roomies hade bakat tårtor, av att jag fick födelsedagsvideos skickade från andra sidan jorden och av att det finns så många fina människor i världen. Tack! Vi lyckades efter mycket om och men få med alla till en klubb i närheten, och runt niohugget i morse låg jag i min säng igen, helt slut men nöjd och lycklig. Dagen har spenderats med pizzafrossa och film i soffan, och min plan var att min kväll skulle gå i samma tecken. Tills jag för en timme sedan fick höra den värsta nyheten av dem alla.

Det ska vara husfest här ikväll.

Är det inte 6 vägar mot Nirvana? Well..

1. Flytten. Beslutet att välja det stökiga kollektivet före de välorganiserade studentlägenheterna visade sig vara något av det bästa jag har gjort. Så nu bor jag här, tillsammans med ett excentriskt aussie/argentinskt rockabillypar, en jetsetare från Guatemala, en hippiearkitekt med tillhörande älv-flickvän, en fullständigt sjövild halvmarockan och en väldigt homosexuell man från Barcelona. Och så jag, dårå. Ni förstår att den senaste veckan har varit den stökigaste på länge. Det är mat överallt, öl överallt, folk överallt, disk överallt, aldrig en lugn stund och så jäkla mycket stämning. Jag tvivlar inte en sekund på att det här är min smekmånad, och att jag kommer hata det inom inte alltför länge, men just nu är jag h.e.l.n.ö.j.d.

2. Lyxveckor. Som aldrig förr. Sova länge, strosa runt på marknader, dricka kaffe och bruncha i solen. Hem, någon har bakat äppelkaka, powernappa, restaurang med kreti och pleti, kött, kött, kött, vin, vin, vin, stället med fri bar för 50 sek, svettdansa på hiphopklubben med plattkeps och sneakers, hem, hänga med grabbarna i köket och ramla i säng när klockan börjar närma sig frukostdags. Och så samma sak nästa dag. Nästan skamligt.

3. Balans. Har jag inte haft så mycket i livet senaste två veckorna. Som ni anar. Det har varit mer whiskey än ingefärsshots, om vi säger så. MEN. Jag och jetset-Jeffrey har signat upp för Bikram. Tre månader för 1000 sek! Det! Kanske inte så många som är insatta, menmen.. Balans!

4. Smekmånad. Inte bara med kollektivet, utan också med staden. Just nu kan jag inte se något fel på den, och varje gång jag går utanför dörren blir jag slagen i magen av allt som finns. Detta kommer säkert ändra på sig också, men just nu är jag som sagt. Helnöjd.

5. Kursstart. Imorgon. Nervositetsångestdöden.

6. Förkylning. Vägrar ge med sig. Huvudet känns som en hundrakiloskloss fyllt med ull. Får aldrig sova, får aldrig vila. Imorgon ringer klockan 05.30.